Höstens stora belöning
När de flesta har hängt undan svampkorgen för säsongen, luften blivit hög och frosten börjar nagga morgongräset i kanterna – det är då den verkliga skörden ofta börjar. Trattkantarellen (Craterellus tubaeformis) är skogens sena gåva; en generös och tålig överlevare som bjuder på enorma bestånd långt in i november.
Sen fukt, kalla nätter och säsong
Historiska fynd för trattkantarell (GBIF-data för hela Sverige)
Trattkantarellen spelar efter andra meteorologiska regler än sina kusiner. Där sommarens arter kräver värme, behöver mycelet från "trattisar" det rakt motsatta. Vår erfarenhet säger att de största svampsprången ofta börjar när dygnsmedeltemperaturen faller mot ensiffriga grader och höstregnen har mättat marken ordentligt.
Vi håller extra koll på luftfuktigheten under september och oktober. När skogarna blir dimmiga och marken sällan hinner torka upp mellan skurarna, exploderar trattkantarellerna. De är dessutom förvånansvärt köldtåliga – ett tunt snötäcke eller ett par frostnätter brukar inte vara nog för att avsluta säsongen. Följ läget för arten på Svampindex-kartan när höstregnen har kommit. Du kan ofta plocka fina, frysta exemplar direkt ur mossan och tina hemma i stekpannan.
Där skuggorna faller djupt
Leta inte på hyggen eller i ljusa, unga skogar. Med hjälp av vegetationsdata från Naturvårdsverket brukar de mest sannolika habitaten peka på extremt gamla, täta och mörka barrskogar. Granen är trattkantarellens bästa vän. I metoden bakom Svampindex beskriver vi hur habitat, väder och säsong vägs ihop.
- Gammal granskog med tjock mossa: Mycelet sprider sig bäst i djup, ospolierad kammossa och husmossa, djupt inne i skogen där vindarna inte når.
- Norrsluttningar och raviner: Solen torkar ut. Att söka svamp på de evigt fuktiga norrsluttningarna ger alltid bäst utdelning sent på säsongen.
- Sänkor och sänningsmarker: Små mikrodalar där löv blivit liggande och fukten sjunkit ihop under lång tid bildar skyddade "fickor" där svampen frodas.
Massornas mästare
Regel nummer ett med trattkantareller: hittar du en, stanna direkt. Sätt dig ner på huk. Deras bruna, oansenliga hattar smälter perfekt in bland fallna boklöv och granbarr, men de växer i princip aldrig ensamma. Har du fått syn på en handfull kan du vara nästan säker på att du sitter mitt i en koloni på hundratals exemplar. Krama om en näve och plocka upp hela klungor åt gången.
Att identifiera en tratt
Det är svårt att missta sig när du väl lärt dig profilen. Svampen är tydligt trattformad, som ett litet bleckhorn. Hatten är ofta matt brun till gråbrun och rullad inåt i kanten hos unga exemplar.
Det tydligaste kännetecknet hittar du på undersidan och på foten. Precis som den vanliga kantarellen har den oregelbundna åsar som löper nedåt längs stammen, men dessa är blekt grågula till färgen. Foten i sig är lysande smutsgul och helt ihålig – du kan klämma ihop den som ett sugrör.
Det fula undantaget
Precis som i alla täta granskogar som dignar av dold, brunaktig svamp är det viktigt att vara vaksam, då slemtrådskivling eller i sällsynta fall giftspindlingar kan nästla sig in i samma backe. Titta på undersidan – ser du sköra tunna, fristående skivor likt dem på en champinjon, kasta genast iväg svampen. Läs också vår översikt över giftiga svampar innan du plockar okända arter.
Rätt från skog till skafferi
Trattkantarellens tunna kött gör den idealisk för torkning, vilket är enklare än med många andra svampar. Ett vanligt misstag är dock att tvätta dem i vatten. Deras ihåliga fot och trattiga hatt suger i sig fukten likt svampar (bokstavligen) och resulterar i en slemmig röra.
Gör grovjobbet direkt i gläntan. Nyp av den jordiga rotbiten och kasta den tillbaka i skogen. Dela svampen på hälften uppifrån och ner längs foten för att kontrollera att inga barrdjur har gömt sig i tratten. Väl hemma sprider du helt enkelt ut fångsten på tidningspapper eller i en svamptork – ett dygn senare har du en koncentrerad krydda redo att förgylla otaliga viltgrytor helt fram till nästa säsong.